Du var den jag var rädd för, för du var den enda som såg mig som för 6 år sen. Men man vill vara lätt att leva med för jag lägger alla känslor inom mig så jag har något kvar att skriva ned, men snälla spara mig hur allt gick till för du minns inte oss som förut, tiden innan vi var tvungna att ta tunga beslut. Jag försöker sakta och säkert uppskatta de ord som förtrollar min väg hem genom lila och grönt, men jag har svårt att höra vad du säger då jag ofta håller kvar vid löften som brister. Det är så jag har lärt mig att ta emot besvikelser, och hur jag inte kan reagera när du förklarar hur du förstår mig är ingenting personligt utan mer en reflex. Det är ganska fantastiskt hur livet förklarar sig själv och jag lyckas att skita i det som är oviktigt just nu, det är en känsla jag längtat efter och ett beslut som har accepterats sedan vill jag inte veta mer.

Jag har svårt att sätta ord på vad jag känner men jag har en känsla i hela kroppen som ber tiden att spola tillbaka till upprymdheten. Den som höll mig vid liv inatt. Som tände stjärnor kring halvnakna människor och öl. Den som förtrollade oss till obegränsningar och lät oss styra hela världen. När jag snörar på mina leriga converse efter festival dagarnas sista dans och lämnar dörren med en ömhet kring fingertopparna och din perfym klängandes kring min hals, får jag för mig att jag kan vara kvar men vet inte hur.
Nu sitter jag här, kring kuddar, iskallt vatten och en bakfylla som skjutits upp under tre dagars tid och jag funderar kring saker jag aldrig kommer att förstå. För varje minut som går försvinner upplevelsen mer och mer och blottas snart endast som ett minne som jag förevigt kommer att skratta åt. Jag förstår mig inte alltid på hur vi bar oss åt men jag älskar det vi gjorde så mycket att jag nästan inte får luft.

Mina ben värker efter alla fotsteg jag tagit i riktning mot något jag inte tror på. Jag har aldrig tidigare känt att det jag gör just nu är förlorat. Jag hatar varje steg jag tar, varje människa jag möter och jag vill bara åka till ett ställe jag kan kalla hem. När skall ni någonsin höra? När skall ni någonsin förstå? Mina tankar cirkulerar kring saker som skrämmer mig själv, kring saker man inte får tänka. Jag klarar inte det här längre, jag klarar inte det här ensam.

När själen skriker men munnen inte får ut ett enda ord, lägger jag mig förlamat i en fosterställning och lotsas att jag inte finns. Det enda jag hör är mina egna tänder som skakar mot varandra, den enda jag känner är ett hjärta som slår djupt och hårt mot insidan av mina revben, det enda jag tänker är - nu, nu dör jag.

Jag vaknar varje morgon med en vag och skär känsla av olycka. Något som sitter under min hud och tär på insidan av skallbenet, som när man äter en glass och får skallfrys. I slutet av dagen stannar jag alltid framför spegeln med röda och svedande ögon i ett försök som misslyckats. Varför lyckas jag inte? Vad är det för fel på mig? Jag känner mig som en krossad spegel på marken, nedslagen, splittrad och som i varje liten bit av splitter speglar en känsla jag haft. Små känslor som jag försöker pussla ihop till att skapa en människa som skall kallas "jag". Men jag ligger där, trasig och oförsonad med resterna av mitt liv. Jag försöker tänka framåt men jag ser bara tillbaka, jag är så fruktansvärt rädd för vad som finns där framme. Finns det någonstans då man känner sig nöjd? Jag har förvandlats till den människa jag var mest rädd för att bli och nu står jag här, blottad och nedslagen. Jag mår bra, jag är bara olycklig.

Jag är tom. Tom och tyst. Men jag känner mig som tusentals människors skrik. Vaga muller av kyliga anklagelser och en tillit som inte finns, svävar kring mitt huvud som en gloria. Jag känner mig alltid dömd och förutsagd. Som att det jag gör inte spelar någon roll för det redan finns en stämpel för mig. Som att springa så snabbt man bara kan men aldrig komma fram, för du står still på samma plats som när du började. Jag lever i ett evigt ältande som tär på min innerliga sårbarhet, ett äcklande av det misstag som berör mina känslor. Jag förutsäger hur saker är och att det egentligen aldrig är någon mening. Jag finner det bekvämt för då behöver jag aldrig förvånas av ytterligare ett skärsår av besvikelse. Jag har en extremt begåvad egenskap till att välja en sorg som förklarar för andra att jag redan gett upp. Jag orkar inte längre, utan jag letar efter någon som kan orka åt mig ett tag. Det har jag gjort hela mitt liv nu, och även om det så skulle ske hjälper det mig inte längre. Jag andas ur en tom lunga och lyssnar till ett blödande hjärta.