Du var den jag var rädd för, för du var den enda som såg mig som för 6 år sen. Men man vill vara lätt att leva med för jag lägger alla känslor inom mig så jag har något kvar att skriva ned, men snälla spara mig hur allt gick till för du minns inte oss som förut, tiden innan vi var tvungna att ta tunga beslut. Jag försöker sakta och säkert uppskatta de ord som förtrollar min väg hem genom lila och grönt, men jag har svårt att höra vad du säger då jag ofta håller kvar vid löften som brister. Det är så jag har lärt mig att ta emot besvikelser, och hur jag inte kan reagera när du förklarar hur du förstår mig är ingenting personligt utan mer en reflex. Det är ganska fantastiskt hur livet förklarar sig själv och jag lyckas att skita i det som är oviktigt just nu, det är en känsla jag längtat efter och ett beslut som har accepterats sedan vill jag inte veta mer.