Jag har svårt att sätta ord på vad jag känner men jag har en känsla i hela kroppen som ber tiden att spola tillbaka till upprymdheten. Den som höll mig vid liv inatt. Som tände stjärnor kring halvnakna människor och öl. Den som förtrollade oss till obegränsningar och lät oss styra hela världen. När jag snörar på mina leriga converse efter festival dagarnas sista dans och lämnar dörren med en ömhet kring fingertopparna och din perfym klängandes kring min hals, får jag för mig att jag kan vara kvar men vet inte hur.
Nu sitter jag här, kring kuddar, iskallt vatten och en bakfylla som skjutits upp under tre dagars tid och jag funderar kring saker jag aldrig kommer att förstå. För varje minut som går försvinner upplevelsen mer och mer och blottas snart endast som ett minne som jag förevigt kommer att skratta åt. Jag förstår mig inte alltid på hur vi bar oss åt men jag älskar det vi gjorde så mycket att jag nästan inte får luft.