Mina ben värker efter alla fotsteg jag tagit i riktning mot något jag inte tror på. Jag har aldrig tidigare känt att det jag gör just nu är förlorat. Jag hatar varje steg jag tar, varje människa jag möter och jag vill bara åka till ett ställe jag kan kalla hem. När skall ni någonsin höra? När skall ni någonsin förstå? Mina tankar cirkulerar kring saker som skrämmer mig själv, kring saker man inte får tänka. Jag klarar inte det här längre, jag klarar inte det här ensam.

När själen skriker men munnen inte får ut ett enda ord, lägger jag mig förlamat i en fosterställning och lotsas att jag inte finns. Det enda jag hör är mina egna tänder som skakar mot varandra, den enda jag känner är ett hjärta som slår djupt och hårt mot insidan av mina revben, det enda jag tänker är - nu, nu dör jag.