Jag vaknar varje morgon med en vag och skär känsla av olycka. Något som sitter under min hud och tär på insidan av skallbenet, som när man äter en glass och får skallfrys. I slutet av dagen stannar jag alltid framför spegeln med röda och svedande ögon i ett försök som misslyckats. Varför lyckas jag inte? Vad är det för fel på mig? Jag känner mig som en krossad spegel på marken, nedslagen, splittrad och som i varje liten bit av splitter speglar en känsla jag haft. Små känslor som jag försöker pussla ihop till att skapa en människa som skall kallas "jag". Men jag ligger där, trasig och oförsonad med resterna av mitt liv. Jag försöker tänka framåt men jag ser bara tillbaka, jag är så fruktansvärt rädd för vad som finns där framme. Finns det någonstans då man känner sig nöjd? Jag har förvandlats till den människa jag var mest rädd för att bli och nu står jag här, blottad och nedslagen. Jag mår bra, jag är bara olycklig.