Jag är tom. Tom och tyst. Men jag känner mig som tusentals människors skrik. Vaga muller av kyliga anklagelser och en tillit som inte finns, svävar kring mitt huvud som en gloria. Jag känner mig alltid dömd och förutsagd. Som att det jag gör inte spelar någon roll för det redan finns en stämpel för mig. Som att springa så snabbt man bara kan men aldrig komma fram, för du står still på samma plats som när du började. Jag lever i ett evigt ältande som tär på min innerliga sårbarhet, ett äcklande av det misstag som berör mina känslor. Jag förutsäger hur saker är och att det egentligen aldrig är någon mening. Jag finner det bekvämt för då behöver jag aldrig förvånas av ytterligare ett skärsår av besvikelse. Jag har en extremt begåvad egenskap till att välja en sorg som förklarar för andra att jag redan gett upp. Jag orkar inte längre, utan jag letar efter någon som kan orka åt mig ett tag. Det har jag gjort hela mitt liv nu, och även om det så skulle ske hjälper det mig inte längre. Jag andas ur en tom lunga och lyssnar till ett blödande hjärta.