Du var den jag var rädd för, för du var den enda som såg mig som för 6 år sen. Men man vill vara lätt att leva med för jag lägger alla känslor inom mig så jag har något kvar att skriva ned, men snälla spara mig hur allt gick till för du minns inte oss som förut, tiden innan vi var tvungna att ta tunga beslut. Jag försöker sakta och säkert uppskatta de ord som förtrollar min väg hem genom lila och grönt, men jag har svårt att höra vad du säger då jag ofta håller kvar vid löften som brister. Det är så jag har lärt mig att ta emot besvikelser, och hur jag inte kan reagera när du förklarar hur du förstår mig är ingenting personligt utan mer en reflex. Det är ganska fantastiskt hur livet förklarar sig själv och jag lyckas att skita i det som är oviktigt just nu, det är en känsla jag längtat efter och ett beslut som har accepterats sedan vill jag inte veta mer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har svårt att sätta ord på vad jag känner men jag har en känsla i hela kroppen som ber tiden att spola tillbaka till upprymdheten. Den som höll mig vid liv inatt. Som tände stjärnor kring halvnakna människor och öl. Den som förtrollade oss till ...

Mina ben värker efter alla fotsteg jag tagit i riktning mot något jag inte tror på. Jag har aldrig tidigare känt att det jag gör just nu är förlorat. Jag hatar varje steg jag tar, varje människa jag möter och jag vill bara åka till ett ställe jag kan...

När själen skriker men munnen inte får ut ett enda ord, lägger jag mig förlamat i en fosterställning och lotsas att jag inte finns. Det enda jag hör är mina egna tänder som skakar mot varandra, den enda jag känner är ett hjärta som slår djupt och hår...

Jag vaknar varje morgon med en vag och skär känsla av olycka. Något som sitter under min hud och tär på insidan av skallbenet, som när man äter en glass och får skallfrys. I slutet av dagen stannar jag alltid framför spegeln med röda och svedande ögo...

Jag är tom. Tom och tyst. Men jag känner mig som tusentals människors skrik. Vaga muller av kyliga anklagelser och en tillit som inte finns, svävar kring mitt huvud som en gloria. Jag känner mig alltid dömd och förutsagd. Som att det jag gör inte spe...