Jag har svårt att sätta ord på vad jag känner men jag har en känsla i hela kroppen som ber tiden att spola tillbaka till upprymdheten. Den som höll mig vid liv inatt. Som tände stjärnor kring halvnakna människor och öl. Den som förtrollade oss till obegränsningar och lät oss styra hela världen. När jag snörar på mina leriga converse efter festival dagarnas sista dans och lämnar dörren med en ömhet kring fingertopparna och din perfym klängandes kring min hals, får jag för mig att jag kan vara kvar men vet inte hur.
Nu sitter jag här, kring kuddar, iskallt vatten och en bakfylla som skjutits upp under tre dagars tid och jag funderar kring saker jag aldrig kommer att förstå. För varje minut som går försvinner upplevelsen mer och mer och blottas snart endast som ett minne som jag förevigt kommer att skratta åt. Jag förstår mig inte alltid på hur vi bar oss åt men jag älskar det vi gjorde så mycket att jag nästan inte får luft.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Du var den jag var rädd för, för du var den enda som såg mig som för 6 år sen. Men man vill vara lätt att leva med för jag lägger alla känslor inom mig så jag har något kvar att skriva ned, men snälla spara mig hur allt gick till för du minns inte os...

Mina ben värker efter alla fotsteg jag tagit i riktning mot något jag inte tror på. Jag har aldrig tidigare känt att det jag gör just nu är förlorat. Jag hatar varje steg jag tar, varje människa jag möter och jag vill bara åka till ett ställe jag kan...

När själen skriker men munnen inte får ut ett enda ord, lägger jag mig förlamat i en fosterställning och lotsas att jag inte finns. Det enda jag hör är mina egna tänder som skakar mot varandra, den enda jag känner är ett hjärta som slår djupt och hår...

Jag vaknar varje morgon med en vag och skär känsla av olycka. Något som sitter under min hud och tär på insidan av skallbenet, som när man äter en glass och får skallfrys. I slutet av dagen stannar jag alltid framför spegeln med röda och svedande ögo...

Jag är tom. Tom och tyst. Men jag känner mig som tusentals människors skrik. Vaga muller av kyliga anklagelser och en tillit som inte finns, svävar kring mitt huvud som en gloria. Jag känner mig alltid dömd och förutsagd. Som att det jag gör inte spe...