Jag vaknar varje morgon med en vag och skär känsla av olycka. Något som sitter under min hud och tär på insidan av skallbenet, som när man äter en glass och får skallfrys. I slutet av dagen stannar jag alltid framför spegeln med röda och svedande ögon i ett försök som misslyckats. Varför lyckas jag inte? Vad är det för fel på mig? Jag känner mig som en krossad spegel på marken, nedslagen, splittrad och som i varje liten bit av splitter speglar en känsla jag haft. Små känslor som jag försöker pussla ihop till att skapa en människa som skall kallas "jag". Men jag ligger där, trasig och oförsonad med resterna av mitt liv. Jag försöker tänka framåt men jag ser bara tillbaka, jag är så fruktansvärt rädd för vad som finns där framme. Finns det någonstans då man känner sig nöjd? Jag har förvandlats till den människa jag var mest rädd för att bli och nu står jag här, blottad och nedslagen. Jag mår bra, jag är bara olycklig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Du var den jag var rädd för, för du var den enda som såg mig som för 6 år sen. Men man vill vara lätt att leva med för jag lägger alla känslor inom mig så jag har något kvar att skriva ned, men snälla spara mig hur allt gick till för du minns inte os...

Jag har svårt att sätta ord på vad jag känner men jag har en känsla i hela kroppen som ber tiden att spola tillbaka till upprymdheten. Den som höll mig vid liv inatt. Som tände stjärnor kring halvnakna människor och öl. Den som förtrollade oss till ...

Mina ben värker efter alla fotsteg jag tagit i riktning mot något jag inte tror på. Jag har aldrig tidigare känt att det jag gör just nu är förlorat. Jag hatar varje steg jag tar, varje människa jag möter och jag vill bara åka till ett ställe jag kan...

När själen skriker men munnen inte får ut ett enda ord, lägger jag mig förlamat i en fosterställning och lotsas att jag inte finns. Det enda jag hör är mina egna tänder som skakar mot varandra, den enda jag känner är ett hjärta som slår djupt och hår...

Jag är tom. Tom och tyst. Men jag känner mig som tusentals människors skrik. Vaga muller av kyliga anklagelser och en tillit som inte finns, svävar kring mitt huvud som en gloria. Jag känner mig alltid dömd och förutsagd. Som att det jag gör inte spe...