Jag är tom. Tom och tyst. Men jag känner mig som tusentals människors skrik. Vaga muller av kyliga anklagelser och en tillit som inte finns, svävar kring mitt huvud som en gloria. Jag känner mig alltid dömd och förutsagd. Som att det jag gör inte spelar någon roll för det redan finns en stämpel för mig. Som att springa så snabbt man bara kan men aldrig komma fram, för du står still på samma plats som när du började. Jag lever i ett evigt ältande som tär på min innerliga sårbarhet, ett äcklande av det misstag som berör mina känslor. Jag förutsäger hur saker är och att det egentligen aldrig är någon mening. Jag finner det bekvämt för då behöver jag aldrig förvånas av ytterligare ett skärsår av besvikelse. Jag har en extremt begåvad egenskap till att välja en sorg som förklarar för andra att jag redan gett upp. Jag orkar inte längre, utan jag letar efter någon som kan orka åt mig ett tag. Det har jag gjort hela mitt liv nu, och även om det så skulle ske hjälper det mig inte längre. Jag andas ur en tom lunga och lyssnar till ett blödande hjärta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Du var den jag var rädd för, för du var den enda som såg mig som för 6 år sen. Men man vill vara lätt att leva med för jag lägger alla känslor inom mig så jag har något kvar att skriva ned, men snälla spara mig hur allt gick till för du minns inte os...

Jag har svårt att sätta ord på vad jag känner men jag har en känsla i hela kroppen som ber tiden att spola tillbaka till upprymdheten. Den som höll mig vid liv inatt. Som tände stjärnor kring halvnakna människor och öl. Den som förtrollade oss till ...

Mina ben värker efter alla fotsteg jag tagit i riktning mot något jag inte tror på. Jag har aldrig tidigare känt att det jag gör just nu är förlorat. Jag hatar varje steg jag tar, varje människa jag möter och jag vill bara åka till ett ställe jag kan...

När själen skriker men munnen inte får ut ett enda ord, lägger jag mig förlamat i en fosterställning och lotsas att jag inte finns. Det enda jag hör är mina egna tänder som skakar mot varandra, den enda jag känner är ett hjärta som slår djupt och hår...

Jag vaknar varje morgon med en vag och skär känsla av olycka. Något som sitter under min hud och tär på insidan av skallbenet, som när man äter en glass och får skallfrys. I slutet av dagen stannar jag alltid framför spegeln med röda och svedande ögo...